Pages

Subscribe:

tisdag 11 oktober 2011

hej jag vet inte hur jag ska skriva detta inlägg men, jag ber om förlåtelse pappa att jag inte har pratat med dig.men sen jag börja på lyran så har jag vågat prata ut med dom och det är tack vare lyra som har pushat mig framåt som jag nu står framför detta ögonblick att jag ska flytta till min egna lägenhet. jag har ingen aning om jag kommer klara av denna utmaning men jag kommer försöka så gott jag bara kan. men jag vill inte vara en elak son som bara flyttar. jag har försökt att fatta mod senaste tiden att prata med pappa om att jag ska flytta men ärligt talat så har jag inte vågat det och tack vare min feghet så är förstås situationen inte så bra

Jag har inga som helst saker i tanken att göra pappa ledsen men det har jag gjort och varje gång dom bråkar eller tjafsar eller argumenterar så blir jag jätte rädd för jag vet att det handlar om att jag ska flytta. oh va jag skulle vilja prata ut varför och allt men jag klarar det inte. Är för rädd det finns inget jag är mer rädd för i världen än folk som skriker / bråkar mitt hjärta slår som att det skulle stanna jag kan inte andas ordentligt, jag önskar att jag skulle kunna säga till pappa att jag inte vill göra honom ledsen men jag ser detta som en spark i arslet att komma ut i livet. vet inte men känns som pappa ser det som negativt jag som har trott hela tiden att han inte viljat annat än att jag ska göra nått istället för att bara sitta å spela vid datorn

nu har jag en praktik som kanske kan leda till jobb annars kommer jag fortsätta praktisera eller gå på slussen efter att lyran tagit slut. jag önskar bara att pappa skulle se detta som nått positivt och stötta mig men det värkar inte så. jag mår skitdåligt över att jag gjort pappa ledsen men jag är 23år jag har alltid varit sämst i familjen aldrig varit bra på skolan eller vad jag nu en har gjort och jag är trött på att inte va bra eller klara nått så jag vill ut och visa mig själv och världen att jag kan leva som alla andra. jag tror innerst inne att jag skulle klara av dom kommande utmaningarna jag vill komma ut i det riktiga livet jag vill också hitta kärlek nån gång.

saker som jag ser är positivt med att flytta är att jag kommer gå mera med max vilket är bra både för honom och mig. och tack vare den tajta riksnormen på försörjningsstödet så har jag inget val än att äta som en person och inte som 4 st detta kommer ju hjälpa riktigt på övervikts fronten. Som det är nu så visst jag äter bra några dar men sen så faller jag tillbaka men när jag flyttat har jag absolut inget som helt ursäkt att falla-tillbaka jag har inget val som man säger för det går inte ekonomiskt, samt att jag praktiserar vilket gör att jag rör mig mera. att få känna att jag är en person som också kan leva som alla andra.

Min största önskan är att folk kan älska mig för den JAG är. och inte vem ja kunde ha varit eller kan bli. det skulle nog vara en av dom största motiveringarna att själv gå ner i vikt och att göra bra för mig här i livet veta att jag har stödet hos mina närmsta oavset och att dom låter mig göra förändringarna i min takt och som jag känner för det jag måste hitta min väg jag kan inte kopiera andras väg det kommer vara för svårt att gå på den vägen.

1 kommentarer:

Mariel sa...

Det du måste göra för att överkomma denna känsla av att du gör din besvikelse är detta:

- Försök att se situationen ur en annan synvinkel. Tänk dig att du ser situationen utifrån. En pappa som blir besviken när sonen ska flytta? Du Conny är i en ålder där man flyger ur boet, och det är fullt naturligt att du nu ska prova att stå på egna ben och detta är något varje barn borde få göra med STÖD från sina föräldrar. Han borde bara vara glad för din skull, hjälpa dig i den mån han kan och prata uppmuntrande med dig. DET är normalt beteende. Nu kan jag inte tala för honom, varför han gett dig intrycket av att du gör något fel, utan jag kan bara berätta vad som BORDE vara.

Du borde känna glädje över flytten och möjligheten till ett bättre liv. Du har helt rätt när du berättar om vad för bra saker det kan leda till, och dina chanser att finna kärlek i livet blir absolut större om du står på egna ben så småningom.

Försök att tänka på dem som faktiskt är glada för det här. Dina syskon, dina mostrar, din farmor och kompisar. Och känn dig stolt över att du nu skapar din egen väg.

Du ska egentligen inte behöva be om ursäkt till din pappa. Kanske blev han ledsen över att du inte sa något till honom - men det är en minimal sorg som normalt borde vara över på några sekunder. För vilken glädje det är att sonen nu ska stå på egna ben! Det är ju vad varje förälder vill. Förstår du? Han har inget att vara ledsen över när det kommer till din flytt. Möjligtvis att han kommer känna saknad efter dig, men det är något Alla föräldrar måste gå igenom. Och glädjen är som sagt desto större.

Och det finns ÄNNU MINDRE anledning för han att bråka med sin sambo om detta. Den vän han lever med alltså. Vad kan de möjligtvis bråka om? Jag förstår inte det. Om de tycker du ska bo kvar eller flytta? Det är ju inget beslut som är upp till dem.

OM det är så att dem bråkar om dig, så tycker jag bara du ska lägga det bakom dig. De har problem - INTE DU. Gör det INTE till ditt problem! Man ska inte behöva ta till sig alla andras problem, då skulle man vara deprimerad jämt. Ta hellre till dig andras glädje. Det är så dina syskon gör, och det är delvis knepet till att bli lycklig.

Skicka en kommentar